utanför civilisationen - volontär i Intag

Sofia volontärarbetade på naturcentret Alto Choco i Intag april 2010

Jag arbetade i ”Reserva Biológica Alto Chocó” som ligger i provinsen Imbabura i norra Ecuador, på andernas västra bergssluttningar. Reservatet ligger i Chocó regionen som är en av de tio biologiskt sett viktigaste zonerna i världen, enligt organisationer som The World Wildlife Fund och The World Bank. Reservatet bestod av en dal och en bergsvägg upp till en bergskam. På de högre höjderna av bergskammen fanns orörd molnskog men stora delar av dalen hade tidigare använts för jordbruk. Det fanns en plantskola, en naturstig i skogen med markeringar för många av de olika växtarterna, nyplantering av nativa träd- och buskarter och en fruktträdgård till volontärerna. Lägret som vi bodde i låg nere i dalen och bestod av hus gjorda i trä och lera. Köket, duschen och toaletten var alla öppna byggnader men vi hade rinnande vatten som vi fick från en flod och som kunde värmas med gas. Lägret var helt utan elektricitet och det tog ca 15 min att komma ut till närmast bilväg och därifrån 20 min i bil till närmsta by (Apuela), 2 timmar till närmsta stad (Otavalo). Otroligt vacker natur!

Tipps för andra volontärer:
Försök att inte göra upp en bild av hur det kommer bli, det kommer inte bli så ändå. Ha ett öppet sätt, sinne och hjärta så får du ut det bästa av din resa. När du kommer i jobbiga/dåliga situationer – var diplomatisk och flexibel, kompromissa fram den bästa lösningen för alla. Ställ dig själv frågan: Vad vill jag minnas av min resa? Tacka inte nej till möjligheter att göra saker som är nya för dig. 

Micro Credits

Pehr volontärarbetade i ett projekt med mikrokrediter i Ambato juli 2010

OSCUS is the name of the credit institute that we’re working at, the second row means something like: “Cooperative for Savings and Loans”. I intend to give a more proper introduction to OSCUS, and their business idea, in a later post. For the time being I’ll only mention that they work like most other banks except that they also give out micro-credit (small loans) to poor people who often wouldn’t be considered credit-worthy by ordinary banks.

OSCUS in Ambato holds about 90 employees and the first day we got introduced to the head of human resources who more or less asked us what we wanted to do at the office and what our expectations was. We answered that we first and foremost are here to learn about their business and what they are doing. After that the four of us split up in pairs of two and got introduced to different parts of the company everyday.

The first day, Monday, Oscar and me got in a jeep, with one of the employees, and headed out to the mountainous countryside tracking down people who were late with their monthly down-payments. The procedure was the following: We had about 25 notifications for people who we’re late with their payments, with claims reaching from 19USD to 250USD. It was either their first, second or third reminder (third being the last, if they couldn’t pay we tracked down the person who guaranteed the loan). The clients who get these microcredit’s are often very poor and most often don't have a post address, which means that they can’t receive notifications by mail. Thus, finding them is sort of detective work and demands EXCELLENT local knowledge about surroundings. An example of an “address” could be: “Ambato, village of xxx, north up the road towards the chapel, left by the mill, continue 200m and it’s the blue house on the left side of the road”. When eventually finding the client, the employee often does a bit of chitchat, asking them how everything is going, while handing over the notification. In this way OSCUS creates a local knowledge and a presence and respect with locals; giving them soft incentives to pay on time in the future.


The next day, Tuesday, Oscar and me sat behind a desk with one of the employees, handling traditional banking errands for new and old customers (what Ralf and Anders did the first day). It was interesting getting a feel of the clients the bank was handling; why they were lending money, what they were about to use them for, what kind of previous credit rating the had, why some clients defaulted on their debts, etc. etc. Also, the lady was very concerned about us understanding both how the customers and the OSCUS reasoned in different client-errands. Even though it got a bit langweilig towards the end, we learnt tones about how OSCUS works and what types of clients they’re serving. We also got to tag along with her visiting different clients, inspecting their business. Interesting!

Wednesday and Thursday more or less repeated the first two days, with some differences. We went along with employees saying hello and chitchatting with clients in the center of Ambato and on the country side. One example of a client we visited was a family who were lending money to build a huge pool with some sort of elevating wheel so that they could process and bleach the cotton they we producing. By selling it refined on the market they could earn much more than if they sold it raw. It was awesome listening (being translated) to their ideas and thoughts about how they intended to carry it out. We also got a feel for their political and ideological views by asking a lot of questions. The views were, not unexpectedly, leaning towards socialism. (I’m just starting to get a feel for how the Ecuadorians reason when it comes to ideological issues. They are quite different from ours and to categorize them in the traditional way as socialistic, liberal conservative, left, right etc. isn’t really fair. I hope to be able to develop these thoughts in a later post. That is if I ever understand it.) Anyways, it was great and afterwards they treated us with an awesome feast of meat, different kinds of maíz, fried platanos and home made liqueur made from sugar canes. Best meal so far.

Friday afternoon, Oscar and me attended a course hosted by OSCUS (free of charge for the participants), which was to introduce poor farmers and city folks – mostly indigenous Indians – to basic business economic thinking. It was incredible to hear how the participants reasoned and how little they understood about how to handle any kind of business activity and how the market works. – even though farming is the only thing they’ve been doing their entire life. For example the lecturer tried to explain to them the foundation of supply and demand; that they all shouldn’t grow and sell potatoes, because if they did the price of potatoes will decrease and they will loose more than they earn. This was totally new information and they all looked puzzled and confused to what he was saying. Also many of them had a hard time reading and writing, and spoke poor Spanish.
At the beginning the tone in the class was calm and barely no-one spoke up. However towards the end loud and meaningless discussions about the right price of cows and different vegetables broke out when the lecturer wanted to make simple examples. I might be pessimistic but I didn’t get the feeling that the people embraced what the lecturer wanted to communicate, and it reinforced my notion of Ecuador being a laggard nation (in the sense of business activity). Nevertheless, I reckon it’s a good initiative from OSCUS, trying to increase awareness about the essentials of how to start and run a business. And I hope my notion to be proven wrong in the future when Ecuador and its farming starts utilizing its great potential and catching up with the rest of the world…

Same same but different

Christina volontärarbetade på ett sjukhus i Esmeralda mars 2010

Jag blev positivt overraskad av hur bra allting fungerade nar jag borjade pa sjukhuset, det var liksom mer modernt an jag forestallt mig. Aven om utrustningen inte ar lika modern som i Sverige sa funkar allt. Vissa saker skiljer sig dock fran hemma...

Jag forvanas standigt over personalen, vad man sager till och infor patienterna. Det ar vadligt vanligt att man diskuterar sina egna privata affarer/problem med sina kollegor infor patienten som ligger dar och har ont. Mobiltelefonen ar ocksa alltid med - det rings och smsas flitigt mitt under operationer och patientsamtal. Sekretess ar nagot som inte verkar existera. Har diskuterar man intima grejer med patienten nar det ar flera andra patienter i samma rum. Det hander ocksa att man diskuterar patienter med andra patienter eller personal som inte alls har med patienten att gora. Det funkar sa har men det hade nog inte gatt hem i sverige.

Angande hygienen sa ar de valdigt noga med tvatt och sterilhantering vid operationer och de anvander alltid sterila handskar vid gynundersokningar men det finns vissa brister! All kvinnlig personal (typ 80% som jobbar har) har orhangen, armband, klockor pa sig vid undersokningar, pa operationerna osv. I undersokningsrummen har man bara ett vanligt lakan pa sangarna och dessa byts typ aldrig. Nar man kollat bebisens hjartslag med ultraljud pa megn sa torkar man inte bort gelen och spritar av som hemma utan man samlar upp all gele man anvant for att anvanda till nasta patient. Mysigt.

Tid verkar de ha gott om. En konsultation med en lakare, vanliga rutinkontroller fore och efter forlossning tar mellan 45 min och en timme. Da diskuteras patienten men lika stor del lakarens privatliv eller samhallspolitik. Da det inte finns nagot att gora sa spelar lakarna spel pa datorerna eller kollar filmer pa internet. De klagar pa att de har for daligt betalt men kan ju bero pa att de ar jakligt overbemannade!

Den storsta skillnaden jag forvanas over som inte ar kulturell utan mer hur samhallet fungerar ar vem som betalar och fixar material pa sjukhusen. Det ar patienterna! Innan en operation sa far patienten en lista pa vad hon ska kopa - t.ex. smartstillande, forband och en kateter. Vissa grejer star sjukhuset for, typ kompresser, utrustning osv men mycket far patienterna fixa sjalva. T.ex. om patienten inte kopt smartstillande och far valdigt ont under operationen sa far hon inget utan da skriver en lakare ett recept och patientens anhoriga far gar och kopa pa apoteket och sedan komma tillbaka sa hon kan fa sina mediciner. Valdigt annorlunda mot sverige!

Nu kanske det later som ett jattekonstigt stalle jag hamnat pa men det ar ju sa har overallt i ecuador antar jag. Det ar valdigt charmigt har pa den lilla kliniken maste jag anda saga. Igar var det tva kvinnor som skulle foda samtidigt och det har de inte riktigt kapacitet for (ja det ar litet!). Sa da fick de foda bredvid varandra i forlossningssalen, en pa en vanlig undersokningsbrits och all personal inkl staderskorna fick hjalpa till. Dock var det bara sma tjejer som jobbade (mindre an mig) sa nar inte bebisen ville komma ut fick vi ringa efter dorrvakten som ocksa fick hoppa in och hjalpa till att pressa ut ungen. Charmigt :)

Skolan i Rio Verrde

Calle volontärarbetade på skolan i Rio Verde februari/mars 2010.

I tre dagar har jag nu undervisat i engelska och overlag har det varit bra, men nog lite tuffare an jag trodde det skulle vara. Igar var det t ex rena kriget i klassrummet. Men idag var det en harlig dag dar barnen verkligen lyssnade och forsokte sa gott de kunde. Det galler att vara envis och att ha talamod. Imorgon blir en ny dag. Far se vad den ger. Kanske blir det lite gitarr och sang i skolan. Jag har ocksa tagit upp lopningen och rundorna har ar helt fantastiska! Battre an raa-slingan! Man springer i en regnskog pa anderna, kan det bli mer exotiskt?
Mitt schema ser ut sa har:
Gar upp vid 0630 och da blir det en frukost med kaffe och tostadas. Sen bar det ivag till skolan, dar man har en klass, vilken det blir utser rektorn eller nagon annan larare. Men det ar ungefar 3-4 klasser. Sen undervisar jag i engelska och hjalper till med matte och andra amnen om sa behovs. Vid 12-13 tiden sa slutar skoldagen och jag gar hem 30 meter till huset dar jag bor och ater almuerzo ( lunch). Dar det serveras soppa till forratt och en varmratt ( typ kyckling, fisk med ris och gronsaker). Maste tillaggas att maten har ar battre an i Quito. Speciellt frukosten ar mycket storre och man ar matt langre. Efter lunchen ar jag fri pa dagen och har sprungit samt undervisat byns poliser i engelska pa kvallarna. An sa lange ingen fotboll, men en sak i taget!
Det ar lugnt och skont, inga avgaser och naturen ar enastaende. Bara att supa in atmosfaren sa lange man kan. Jag hoppas att ni dar hemma i Sverige klarat er ifran storre insnoningar och krockar med diverse plogredskap!
Val mott! // Carlitos