Skandinaviska Institutet

Stina, Bangalore i Indien

Jag jobbade på ett center som drev en skola och barnhem för HIV-infekterade barn. Det fanns även ett sjukhus specialiserat på vård av HIV-infekterade personer men där arbetade inte jag. Det främsta arbetet jag gjorde var att hjälpa till med administrationen. Jag skrev över och arkiverade handskrivna anteckningar från lektioner och individuella samtal som terapeuten haft med barnen. Personalen var själva inte så datakunniga och dåliga på att uttrycka sig på Engelska i skrift. Jag jobbade men en del andra små projekt där datorarbete var involverat, till exempel samlade och dokumenterade information om barnen som organisationen behövde lämna till myndigheterna.

Utöver det höll jag i gympalektioner en timme varje dag. Jag spenderade mycket tid med barnen på deras fritid. Nästan varje kväll brukade jag måla henna på deras händer till exempel.
En annan arbetsuppgift var att undervisa ett av barnen i engelska och matte. Han hade koncentrations- och inlärningssvårigheter så jag hade individuella lektioner med honom några gånger i veckan.

I början var det svårt att förstå vad som förväntades av mig. Det var ingen som gav mig några direkta arbetsuppgifter eller berättade vad dom förväntar att jag skulle göra. Allt eftersom började jag engagera mig där jag såg att det behövdes hjälp och relationen mellan kollegorna blev bättre allt eftersom. Det tog minst en månad att komma in i den indiska kulturen och hur människor kommunicerar och förväntar sig från varandra vilket gjorde att jag inte riktigt kom igång med mitt arbete fören i mitten på projektet.

Jag hoppas att jag kunde bidra med ”att-göra-listan” vad gäller datordokumentering kortare. Det var ingen som hade gjort detta arbete på många år och det fanns MYCKET att göra. Sedan hoppas jag att jag kunnat påverka barnens självkänsla genom att umgås med barnen och prata med dom. Eftersom dom är HIV smittade utsätts dom för diskriminering av samhället och ibland av sin egen familj. Dom behöver vuxna som visar att dom bryr sig och tror på dom, och det hoppas jag att jag kunnat förmedla till dom.

Jag bodde på projektet. Boendet var jättebra. Maten också bra. Lite tröttsamt med ris 3 ggr om dagen men man vänjer sig. Jag delade rum med en tysk volontär som var trevlig och lätt att umgås med. Orienteringsveckan och kontakten med min mentor kunde inte vara bättre.

Vad var din bästa erfarenhet?
Jag har många bra erfarenheter. Framförallt har jag lärt mig otroligt mycket om de sociala problemen med HIV i ett utvecklingsland. Jag har lärt mig att kommunicera med människor som inte förstår ett ord vad jag säger. Men de bästa erfarenheterna är nog det alla barn har lärt mig. Små saker, så som hur man ritar ett hus på bästa sätt, eller hur man dansar bollywood-dans osv.

Vad var den största utmaningen?
Kommunicera med personalen. Även om dom var bra på Engelska så blev det ofta fel. Dom var helt hopplösa på att planera. Jag fick alltid veta allting i sista stund. Även om jag tycker det kan vara ganska kul med kulturkrockar och kommunikationsproblem så var det ibland lite frustrerande. Men det var inte alls något stort problem egentligen.

Är det något du skulle vilja skriva till andra som vill resa som volontärer?
Va flexibel och var inte rädd för att fråga. Ibland måste man fråga 1000 ggr. Själv kan man känna sig tjatig när man frågar hela tiden, men dom uppfattar det inte alls som tjatigt. Tvärtom, man måste fråga 1000 ggr för att få ett svar. Var inte rädd för att ta egna initiativ (men glöm inte att fråga chefen innan – dom är mycket för hierarki i Indien). Och berätta och förklara för din koordinator, kontaktperson eller host mother om du är missnöjd eller orolig över något. Det går alltid att lösa. Och tänk på att inte packa för mycket när man reser iväg! Man kan köpa nästan allt i Indien jättebilligt!