Skandinaviska Institutet

Sara, San Clemente i Ecuador

Under åtta veckor bodde jag och jobbade i San Clemente, en liten inhemsk by i norra Ecuador, nära storstaden San Miguel de Ibarra. Överlag var detta en fantastisk och extremt lärorik upplevelse!
Mitt arbete bestod av två jobb; att undervisa engelska i byns skola och att hjälpa till på ett dagcenter för äldre. I skolan jobbade jag måndag till onsdag varje vecka och min huvudsakliga uppgift var att undervisa engelska. Skolan har ungefär 65 elever i årskurserna fk-7, och bara två lärare. För de andra lärarna, som normalt sätt undervisar elever i fyra årskurser på samma gång, var engelskalektionerna också en bra möjlighet för dem att att få jobba mer intensivt med ett par årskurser i taget.

Jag var nervös innan första dagen i skolan eftersom min bakgrund i spanska bara bestod av en veckas språkkurs och lite självstudier, men det gick över förväntan. Till stor del var detta tack vare att under min första månad här var vi två volontärer som jobbade tillsammans. Hanna, som den andra volontären hette, hade varit i San Clemente en månad när jag kom och pratade dessutom väldigt god spanska. Jag fick därför en mjukstart i skolan genom att vi hjälptes åt med lektionerna och planeringen. När Hanna åkt hem och det blev dags för mig att fortsätta på egen hand var det heller inga problem. Eftersom engelska inte är ett ordinarie ämne i elevernas läroplan fanns inga direktiv på hur undervisningen skulle skötas och inte heller något material. Det gjorde inte mig något, då jag jobbade under liknande förhållande tidigare och tycker om att få hitta på egna övningar. Med de äldre barnen jobbade jag med olika teman från vecka till vecka, till exempel veckodagar, sporter eller vänskap. Jag skrev oftast ihop en enkel text på engelska som vi läste och jobbade med, och fyllde på med övningar och uppgifter som hade med temat att göra. Jag valde också att använda mitt projektbidrag (och lite privata pengar) till att köpa en enkel typ av engelskaböcker, (bildlexikon med lite grammatik och övningar) till barnen i årskurs 4-7. Det här uppskattade de extremt mycket och jag upplevde att lektionerna och lärandet blev bättre när barnen självständigt kunde kolla upp ord och hitta på meningar på engelska.

Jag upplevde att det var mycket svårare att jobba med de små barnen då de dels knappt kunde läsa på spanska och dels för att de alltid förväntade sig att det skulle vankas lek och bus i engelskaklassrummet. Därför jobbade jag med enkla övningar som lät dem rita eller sjunga, och vissa dagar hjälpte jag deras lärare med hennes lektioner istället för att ta med en klass till engelskaklassrummet. Ibland ledde jag också idrottslektioner på tisdagarna som en del av engelsklektionerna.  Det här uppskattade barnen väldigt även om jag tyckte att det var svårt att komma på bra lekar och övningar när vi inte hade något material förutom en basketboll och en fotboll.

Den andra delen av mitt jobb var att hjälpa till på ett dagcenter för äldre i byn La Esperanza, som är lite större en San Clemente och ligger ungefär en halvtimmes promenad nedför berget. Här bestod var mina uppgifter främst att hjälpa till i storköket med matlagning och disk, servera mat och att umgås och leda aktiviteter med de äldre. Aktiviteterna kunde vara allt möjligt, men för det mesta innehöll en vanlig dag både dans eller annan fysisk träning och olika typer av pyssel. Jag tyckte mycket om att hjälpa de äldre med deras aktiviteter, men också att prata med dem. En del talade bara det inhemska språket Kichwa vilket gjorde det omöjligt att föra djupa diskussioner, men då blev kroppsspråk såsom leenden, handviftande och kramar ett ersättande medel för kommunikation.

De andra som jobbade på projektet var väldigt omhändertagande och välkomnande. Vi skrattade mycket, skojade och lyssnade på musik under tiden vi arbetade, även om jag ibland tyckte att det var svårt att hänga med i konversationerna vid lunchbordet. För det mesta kunde jag dock förstå och jag kände mig alltid välkommen. Det här gjorde att torsdagar och fredagar, som jag spenderade på projektet, var mycket trevliga.

Varje arbetsdag slutade vid ungefär klockan ett. De dagar jag hade varit i skolan åt jag lunch med min värdfamilj i huset, ibland med hela familjen och ibland bara med min värdmamma, Viktoria. Min värdpappa, Galo, är president över La Esperanza och därmed många småbyar, och var för det mesta väldigt upptagen av möten. Han jobbade dessutom extra som taxi tidigt på morgnarna och ibland på kvällarna. Sonen i familjen, 22-årige Lenin, hade skollov i början av min tid i San Clemente men började sedan sin termin på universitetet och blev mer upptagen igen. Jag är väldigt fäst vid hela familjen, de var alltid väldigt omtänksamma och måna om att hjälpa mig och få mig att trivas. Vi hade många trevliga konversationer vid frukost, lunch och middagsbordet och det var mycket tack vare dem som min spanska kunde utvecklas så fort som den gjorde under min tid i San Clemente. Familjen var också mån om att visa mig landet och tog med mig på alla möjliga utflykter, till kusten, till vulkaniska källor och på en dagstur till Colombia. När vi åkte iväg gjorde vi alltid så att jag betalade för mig och oftast delade vi på bensinkostnaden också, men detta tyckte jag kändes helt rättvist med tanke på vilka häftiga platser jag fick uppleva. Vad det gällde att hjälpa till med gården tycker jag att projektnamnet ”Undervisning och jordbruk i San Clemente” var missvisande – jag fick sällan hjälpa till med uppgifterna på gården. Jag tror att det var delvis på grund att jag slutade erbjuda mig efter några veckor, men jag fick också känslan av att familjen inte tänkte att jag var där för att jobba på gården. I huset hjälpte jag till men en fick vara ganska rättfram för att få hjälpa till. Till exempel, om jag frågade Viktoria om jag kunde hjälpa till tackade hon alltid nej, men om jag diskade utan att först fråga brukade hon kommentera det med uppskattning.

Till en början tyckte jag att det var svårt att lära känna folk här, mycket på grund av min låga nivå av och självförtroende i spanska. Framåt slutet av min tid hade jag dock blivit mycket god vän med några av Lenins vänner och en del andra som bodde i Ibarra, och ville knappt åka. Generellt upplevde jag att folk var trevliga och lättpratade men att det var svårt att verkligen skaffa vänner eftersom många var väldigt upptagna med sina liv och en dessutom var medveten om att en bara var här under en begränsad tid. Det var dock värt mycket med de vänner jag fick i San Clemente och de minnen vi delar!

I vardagen hade jag mycket fritid och jag skulle råda framtida volontärer att vara beredda på det. För mig kom det lite som en överraskning och i början kände jag mig ofta lite förvirrad för att jag hade just så mycket tid. Snart hade jag hittat en typ av vardagsrutin där mina eftermiddagar för det mesta innehöll promenader eller löprundor, fotografi, spanskastudier, läsande och mysigt häng med värdfamiljen och vänner. När jag ser tillbaka på tiden i San Clemente har jag många minnen och upplevelser såsom cykelturer, en utflykt till häst, vandringar, marknader, föreställningar och många möten med nya människor. Jag var inte så förtjust i att åka till Ibarra men någon gång i veckan åkte jag i alla fall dit för att handla nödvändigheter eller träffa folk.

Något som inte kan förminskas i min reseberättelse är betydelsen av den katastrofala jordbävningen som inträffade den 16e april. San Clemente och Ibarra klarade sig oskadda men längs kusten var förstörelsen enorm, med ett högt antal dödade, skadade och försvunna. Ibarra och kringliggande byar såsom La Esperanza och San Clemente organiserade sig snabbt för att hjälpa till och även från de små byarna där många har det svårt ekonomiskt kom bidrag för att hjälpa till på kusten. Jag bestämde mig för att hjälpa till så gott jag kunde, genom att starta en insamling bland mina svenska vänner, familjemedlemmar och bekanta. Det blev mycket framgångsrikt och vi kunde köpa förnödenheter att donera för mer än $ 850, vilket var helt fantastiskt. Det kändes självklart jättebra att kunna hjälpa till i den krisartade situation som uppstod i hela Ecuador efter jordbävningen.

Det fanns en hel del kulturella skillnader mellan Sverige och San Clemente, som gjorde min upplevelse extra lärorik. Den uppenbara skillnaden som jag tror att alla svenskar slås av när man kommer till Latinamerika är synen på tid och planering. För mig, som kallar mig planeringsfreak och är väldigt punktlig av mig, blev det en utmaning att leva i en kultur där folk kunde dyka upp en kvart, halvtimme, timme sent och där saker sällan skedde på utsatt tid. Jag fick lära mig att slappna av och ta saker lite mer som de kommer, utan att fundera allt för mycket på vad klockan var eller hur länge vi hade väntat. En annan skillnad var synen på kvinnors roll och det faktum att de allra flesta kvinnor i San Clemente jobbar i hemmet, och det mer än heltid. För mig var det ovant att Viktoria förväntades göra allt hushållsarbete, för att hon är kvinna och inte har ett ”riktigt” jobb, men sådan var kulturen där. Vi hade flera intressanta diskussioner om det här och andra skillnader, vilket var oerhört intressant och mycket värt för min förståelse av kulturen i landet.

Överlag är jag mycket nöjd med min vistelse i San Clemente. Jobben, familjen och livet här har lärt mig mycket och gett mig många upplevelser. Förutom min stora språkutveckling, har jag lärt mig mycket av att ha fått anledning att reflektera över min egen kultur i kontrast till kulturen här och av alla människor jag har lärt känna. Jag valde San Clemente lite på chans för att jag tyckte det lät häftigt med inhemsk kultur, och efter två månader vet jag att det var ett bra beslut. Jag har många vänner och band till den här byn som gör att jag tveklöst kommer att vilja återvända i framtiden!