Skandinaviska Institutet

Melker, Ecuador

Eco-turism, Isabela, Galapagos:
Projekt vid camping och restaurang med stor trädgård och hage för sköldpaddor. En vanlig dag innehöll att kratta löv, skörda frukter, ofta göra apelsinjuice, diska och trädgårdsarbeta med machete och motorsåg, ta foton att ge till Wilfrido samt sätta upp tält och städa tält. Jag gjorde också ett ambitiöst arbete i info-projektet på min egen dator tillsammans med en tysk volontär-tjej (under de sista tre veckorna) och Wilfrido såklart. Det blev en stor plansch att sätta upp nere i byn och en folder för turisterna att bära med sig med info om varje sevärdhet. Kollegorna var trevliga och Wilfrido var en väldigt bra chef. Jag tycker vi hade bra samarbete överlag med god stämning. Det är svårt att peka ut en bästa erfarenhet, men det var nog den omgivande arbetsmiljön, naturen. Den största utmaningen. Vissa laddade samtalsämnen med kollegorna där jag kände mig obekväm. Utmaningarna har varit få och små. Jag hade t.ex såpass hög nivå på min spanska som har underlättat betydligt.

Till andra volontärer: Wilfrido gillar foton och att man har med sig en bra kamera att ta fotonen med, samt USB-minne och gärna egen dator. Minst två par heltäckande (akta er för irriterande växter på huden) arbetskläder och stövlar. Ta inte bestämda tider på så stort allvar, de är dåliga på att hålla tider, men man inser snart att det inte är lika petnoga som i vår kultur. Att kunna ta dagen som den kommer är viktigt och att ställa mycket frågor så att det blir tydligt för en själv med sysslor mm. Och: För er som stannar länge, åk ner med Wilfrido i hands bil så ofta som möjligt efter arbetsdagarna istället för att ta bussen. Det sparar pengar, samtidigt som bussen är värdelös på att hålla tiden då den tar avfärd ner mot byn. Ibland har jag också kunnat åka upp med Wilfrido på mornarna.

Skolan på Isabela:
Jag undervisade engelska här för totalt 7 barn, ca 4 – 7 år gamla, och en lärare, 2-3 timmar fyra fredagar. Skolan var alltså pytteliten med endast dessa personer. Läraren hette Lauro, han var väldigt glad för min hjälp och barnen var överlag väldigt blyga. Vi övade mest på uttal och grunder, i helklass. Sedan hade jag privatlektion med två av de äldre barnen och läraren från deras lärobok. För min insats fick jag mandariner per tillfälle. Här kan jag rekommendera andra volontärer att de fortsätter att öva uttal med gruppen, och se till så att de vågar tala ut.

Undervisning och jordbruk, San Clemente:
Projektet var i San Clemente, varade i 2 veckor. Jag jobbade på tre olika ställen i byn under varje vecka. Måndag – Onsdag med undervisning av skolbarn i endast engelska, torsdagar (2 st) på äldrecentret i La Esperanza, och fredagar (2 st) hos Rafael runt hans hus med jordbruk mm. På skolan i San Clemente var barnen i åldrarna uppskattningsvis 3-12 år gamla indelade i 5 klasser med ca 10 – 18 barn i varje. Två lärare, varav den ena rektor och endast volontärer undervisade i engelska.

Det var egentligen inte svårt att kommunicera med lärarna, men det var tydligt att de inte var särskilt engagerade. Barnen var dock väldigt trevliga och generösa. Det märktes tydligt hur glada de var att få träffa volontärer och deras intresse att lära sig engelska. I min brist på material jag hade med mig, kunde jag istället lära barnen att vika pappersflygplan, som jag själv gjorde mycket i min barndom. Annars var jag populär/underhållande bara genom att vara. Jag blev kallad ”el gigante domestico”, lång, smal, ung, vit helt enkelt (samma sak på äldrecentret). Viktoria hade mycket material med sig som hon sedan donerade åt mig, så det var ingen brist. Utmaningen ligger i att hålla eleverna fokuserade, svårare ju yngre de är naturligtvis. Därför när Viktoria åkte hem, bad jag om att bara undervisa de äldre barnen. Det gick bra, utan kaos. Nu finns det några gamla spel och övningsmaterial samt ett skrivblock med vad Viktoria redan har lärt ut, på bordet i sovrummet för volontärer hos Galo, Victoria och Lenin.

På äldrecentret hälsade man på alla varje morgon. Annars satt man mest och smällde flugor och jul-pysslade åt allas nöje. Jag fick också leda rörelseövningar inför alla på ring, t.ex tumrullning. Till både barnen på skolan och de äldre gav jag bort ett YATZY, allt översatt till spanska och kopierat i Ibarra. Hos Rafael hade jag jordbrukssysslor och byggde hönshus.

Boende på Galapagos:
Fick ett vänligt bemötande, gjorde direkt en promenad till ”Wall of tears” dagen efter (10/10) med två besökande till familjen. Jag är nöjd med boendet, bra service med byte av lakan och tömning av papperskorg. Eget rum och ok Wi-Fi. Mycket bra att få använda deras privata tvättmaskin med eget tvättmedel. I början upplevde jag stämningen bra. Men så småningom tyckte jag att vi började tappa kontakten med varandra när det gäller samtal och intresse. Maten var bra, men frukosten var oftast för liten. Men bra att jag kunde ta en andra frukost på projektet också. För mig personligen passade det mindre bra att leva på hostel än att leva hos bara en familjs hushåll. Lite för mycket dropp in av andra bekanta, nya obekanta vid bordet som kommer och går. Och mycket TV-brus på kvällarna samt hetsig morgonradio som jag har tendens att störa mig på. Jag tycker ändå jag har varit bra på att respektera deras rutiner och vanor, men mot mig riktat fick jag upprepat ofta att jag borde klippa håret. Det blev ingen diskussion, men det gjorde ändå att jag inte kände mig helt respekterad för den jag var. Samma gällde min sista middag när de inte kunde förstå varför jag inte ville dricka vin.

Värdfamiljen i San Clemente:
Mycket trevlig familj som hade många roliga djur utanför huset. Jag bodde bra här också, på övervåningen med utsikt, svalka och bra Wi-Fi. Tillvaron kändes mer harmoniskt och trivsam med mindre trafik, ingen TV eller radio, istället Paddor/grodor som hördes på kvällarna. Detta gjorde mig mer benägen för att ta initiativ till samtal med intressanta och mer intima konversationer med familjen. Deras son Lenin blev min bästa kompis i Ecuador. Han tog med mig på tur till vulkanens topp (Imbabura, 4609 m.ö.h) och visade runt i byn. jag och familjen hade i övrigt ett lyckat utbyte av kultur, gåvor och tjänster. Det var hos dem jag också spenderade jul och nyår trots långa bussresor. Jag har svårt att komma på några konflikter alls. Också mycket bra att få återse och umgås med svenska Viktoria min första vecka, inte minst för projektet.