Skandinaviska Institutet

Isabella, Kathmandu i Nepal

Månader av förberedelser, planering och ännu mer oro, ångest och funderingar hade nu lett fram till dagen. Jag sa till mig själv och andra att det värsta som ju kan hända är att jag får åka hem. Men det kändes större än så när jag landade i Kathmandu. Den där oron över att något med mitt visum skulle krångla kändes fullkomligt överdriven när en morgontrött tjänsteman kastar en snabb blick i mitt pass -och sen den där stämpeln. Efter en lång väntan och nytt orosmoment över att mitt bagage aldrig skulle komma möts jag av en handskriven skylt med mitt efternamn. Vi kör från Kathmandus flygplats till det Hostel jag ska bo på de två första dagarna. Jag sitter i baksätet och lyssnar på det första av många samtal på Nepali jag ska höra.

Efter några dagar kommer jag till min värdfamilj där jag ska bo de kommande två månaderna och det känns som att det är då den verkliga resan börjar. Jag möts av en vänlig kvinna i färgglad Sari, hon pratar knappt ett ord engelska och jag känner mig besviken över att inte kunna prata med henne ordentligt, en känsla som kommer att bestå under två månader. Trots att vi inte pratar samma språk kommer jag och kvinnan som jag direkt blir ombedd att kalla Aama (mamma) att bli väldigt nära varandra. Förutom Aama och Baba bor deras son och hans fru där, det är dem som äger huset. De kallar jag Didi och Dai (”Syster” och ”bror”). De har en dotter, en glad och sprallig tioåring som pratar perfekt engelska och snabbt blir lite av familjens tolk vilket jag tror hon var mycket stolt över. På nedervåningen bor en 25 årig tjej som är sjuksköterska, hon är en granne men lika mycket del av familjen som alla andra. Hon blir min bonussyster och kommer att ta hand om mig mycket. Jag välkomnas direkt av den här mycket öppna familjen och man är noga med att säga att jag inte är en gäst utan familjemedlem.

Det är så mycket nytt, nya intryck, nya människor och nytt språk. När jag kommer min första dag till de center för barn med olika funktionsnedsättingar där jag ska jobba inser jag hur mycket nytt det här faktiskt kommer att bli. Jag märker direkt att det här kommer att bli jättetufft men också helt fantastiskt. Barnen är nyfikna och uppe i varv. Jag pratar med dem så gott det går, presenterar mig med de få ord jag lärt mig på Nepali ”mero naam Isabella ho”. Dem skrattar och säger sina namn, de som kan. Det är en stor spridning på barnen både i ålder och diagnoser och problematik. Några av barnen är inte särskilt verbala och vissa pratar inte alls. Det har varit en enorm erfarenhet att arbeta med så olika barn i en enda grupp. Under två månader blir man otroligt nära barnen. Som volontär var min roll att vara en slags extraresurs under de timmar centret fungerar som skola. När de två lärarna gått hem för dagen var jag kvar en till två timmar och lekte, busade, pysslade, sjöng och tröstade. Barnen bor på centret, där finns många anställda som har olika roller. Lärare, fysioterapeuter och tre assistenter som är dem som bor med barnen hela tiden. Centret har lång erfarenhet av att ta emot volontär vilket märks tydligt. Det finns stort utrymme att ta egna initiativ och jobba med det man tycker att man kan bidra med mest. Till exempel började jag efter några veckor att hålla vissa individuella lektioner med de barn som behövde lite mer utmaning än vad som var möjligt att ge i den stora gruppen. Då övade vi framförallt bokstäver, läsning och räkning. Alla barnen är så nyfika och öppna, vill verkligen lära sig. Jag kan inte annat än rekommendera centret samtidigt som man måste vara beredd på en utmaning. Jag har erfaranhet av arbete inom funktionshinder något jag tyckte var väldigt användbart, självklart inte nödvändigt, men det kan verkligen vara en tillgång om du arbetat med människor och inom vården tidigare.

Några minnen av barnen och min tid med dem har satt sig extra tydligt. Som när vi trängde in oss alla i en minibuss tillsammans med 20 flytringar och körde för att bada i en utomhuspool. Vissa av barnen som annars var ganska tysta och försiktiga busade, skrattade och skvätte vatten. Eller att spela fotboll på gården efter skoltid. En av pojkarna som inte kan gå själv kunde också vara med då när hjälpte honom, det blir snabbt ett krav från hans sida, när klockan slagit fyra knackar han mig på axeln och säger ”Bella didi fotball.” Jag saknar att vara ”Bella didi”. Jag kan verkligen inte annat än rekommendera att åka till de här centret och till Nepal. Det är ett fantastiskt land och en spännande kultur att upptäcka. Det finns många platser att se under helger, åka till grannstäder, besöka tempel bara promenera på marknaden i stadskärnan Thamel och självklart se de vackra utsikterna mot bergen och vandra i djungellandskap. Allt under min resa fungerade bra, skandinaviska institutet ser till att du har kontaktpersoner på plats i Kathmandu och volontärorganisationen där är jättebra och engagerade. Ja jag saknar att vara ”Bella didi” och hoppas och tror att jag kommer att åka tillbaka nån gång!