Skandinaviska Institutet

Hanna, Bhaktapur i Nepal

Jag har upplevt tre fantastiska månader i Nepal som jag för evigt kommer att bära med mig. Landets kultur, folk, natur och skönhet har verkligen tilltalat mig och jag har känt mig hemma på riktigt. Familjen jag bott hos, eleverna i skolan och alla andra fina människor jag mött har varit otroligt varma och gästvänliga, något som underlättat oerhört.

Att resa till Nepal var som att resa i tiden och till en helt ny planet. Levnadsstandarden var mycket enklare än hemma något som yttrade sig i avsaknad på varmvatten, två långa strömavbrott per dag, dåligt om ens existerande internet, kalla nätter då husen saknar isolering samt att jag fått tvätta allt för hand. Det var en stor omställning men väl efter två veckor kände jag mig bekväm med mitt nya liv och framför allt, jag lärde mig att värdesätta det jag tidigare tagit för givet. Även maten var en utmaning till en början då den bestod utav ett stort mål curry på morgonen, ett paket kakor till lunch och en sen middag, även den bestående av curry. Med tiden vande jag mig även vid detta och jag har verkligen uppskattats landets smakrika och spännande mat.

I Nepal arbetar man sex dagar i veckan och lördag är den lediga dagen. Från måndag till fredag arbetade jag i en skola vid namn Mahendra Lower Secondary School och på söndagarna hjälpte jag till på en förskola som hette Child Care Development Center. Arbetet i skolan har varit utvecklande och väldigt roligt. Jag undervisade klass fem, sex och sju i engelska och elevernas kunskap var mycket begränsad. För att skapa ett intresse har jag arbetat mycket med lekar där eleverna fått använda det som de lärt sig. Då möjligheten att kommunicera även den var begränsad har jag även jobbat mycket med bilder och kroppsspråk. Men viktigast av allt är kanske att vi repeterat. Att se elevernas utveckling har givit mig energi att arbeta vidare och under de tre månader som jag undervisade i skolan skedde stora framsteg bland eleverna.

I Nepal är fysisk bestraffning tillåtet och något som lärarna använder sig av för att skapa respekt. Jag önskade få visa att disciplin kan skapas på annat sätt än genom våld och införde därför att ”pärlsystem” där gott beteende resulterade i många pärlor och det i sin tur i en belöning. På ett lekfullt sätt skapade jag respekt bland eleverna och kom att få ordning att förknippas med något positivt. Skolans lärarkår fick jag en dubbel relation till i de avseende att dem var mycket snälla mot mig men utförde att mycket dåligt arbete. Under sina lektioner satt dem inne på kontoret och sov eller ute i gräset och pratade istället för att undervisa. Elevernas kunskap var som jag tidigare nämnde mycket bristfällig och dem var i akut behov utav bra lärare som engagerade sig i dem.

Skolan vände sig främst till barn och unga från fattiga familjer som redan på grund av den anledningen har svårt att konkurrera i samhället. Situationen görs inte bättre då deras utbildning blir bristfällig, och där spelar lärarna en stor roll. Vad det gäller sättet som lärarna bemötte mig på var det mycket positivt. Efter skolan drack vi te och åt kakor något som var väldigt trevligt. Vi pratade och skojade mycket och jag fick en speciellt fin relation med matteläraren Pratima som verkligen tog mig till sitt hjärta.

Förskolan där jag tillbringade mina söndagar var full av lek och bus. Till skillnad från Sverige spelar inte förskolan i Nepal en lika stor uppfostrande roll. Barnen gjorde vad som kom dem för och jag upplevde en svårighet då jag inte visste vart gränsen gick för vad som var okej. På förskolan fanns barn med normala förutsättningar samt ett antal barn med olika handikapp. Kunskapen om olika psykiska och fysiska handikapp är på en mycket lägre nivå i Nepal jämfört med Sverige. Lärarna på Child Care Development Center gjorde dock sitt yttersta med de förutsättningar som de hade, något som både var rörande och glädjande att se.

För att sammanfatta min tid i Nepal har jag trivts fantastiskt fint och verkligen levt i nuet. Jag råder kommande volontärer till att ta det lite som de kommer då Nepals kultur är väldigt oförutsägbar. Att planera har näst intill varit omöjligt då de medverkande inte hållit sig till de som bestämts. Med detta intet sagt att det inte varit fantastiskt spännande och roligt att leva som en nepales. Mitt tips är att vara öppen för omgivningen och våga prova, fråga och göra fel. På så vis lär man sig och det är då man har kunskap som man på riktigt kan uppleva den genuina delen utav ett land.

Att bo tillsammans med Roshan och Sangitha har varit ett nöje. Jag fick en väldigt fin kontakt med dem och kom att bli som en i familjen. Vi har pratat mycket om både lättsamma och mer allvarliga saker, något som givit mig en stor förståelse för landets samhälle samt kultur. Sangitha har lärt mig om den Nepalesiska kokkonsten och Roshan har varit ett stort stöd då jag undrat över saker i skolan. Under tiden som jag bodde i familjen har jag upplevt två av Nepals största festivaler. Roshan och Sangitha var måna om att jag skulle få uppleva alla de festligheter som är knutna till dessa dagar, något som jag uppskattade oerhört. Jag fick bland annat under Dasainfestivalen följa med upp i bergen till en liten by där Roshan vuxit upp.

Det var en sagolik upplevelse som bjöd på mycket spännande och annorlunda intryck. Att ha fått möjligheten att bo i en Nepalesisk familj under en längre tid är något som jag känner mig otroligt tacksam för. Tiden har givit perspektiv som jag för alltid kommer att bära med mig. Det är lätt att ta det bekväma livet i Sverige för givet men efter att ha levt utan varmvatten, tvättmaskin och med elransonering har jag börjat reflektera över mitt liv hemma.