Skandinaviska Institutet

Felicia, Quito i Ecuador

Projektet blev mycket bättre än jag någonsin kunde väntat mig. På ceipar-centret arbetar nunnor och anställda hjälplärare för att ge barnen i det fattigaste området i Quito trygghet och möjlighet till läxhjälp innan och efter skolan. Centret ligger mitt i en mycket fattig stadsdel och det finns också där för att ge mat till barnen, ge dem en trygg plats att leka, umgås och studera på. Dessa barn bor runtomkring i området och har oftast mist en/flera förmyndare, många av dem lever i familjer med våld och missbruk och gemensamt för de allra flesta är att de knappt har ett hus att bo i, många har varken el eller vatten och bor i skjul med jordgolv och plåtbitar som tak. De har inte pengar till mat och kläder och centret hjälper även de allra fattigaste med detta. Det bygger på donationer från katolska kyrkan i Italien, varifrån ”chefsnunnan” kommer.

På centret fanns inte en enda vuxen som kunde prata engelska, och det är väldigt vanligt att elevernas lärare i skolan inte heller kan engelska utan endast undervisar utifrån en halvtaskig bok. Därför var vår huvuduppgift (och största utmaning) att hjälpa eleverna med engelska-läxor och frågor om engelska. Eftersom vi inte kunde kommunicera på annat språk än spanska lärde jag mig fantastiskt mycket av att bara försöka förklara engelska ord och meningar för barnen på spanska så att de förstod. Det var verkligen en utmaning men också så himla härligt när man nådde fram till eleven, och efter de knappt två månader jag var där kände jag att vi i alla fall för tillfället hjälpt många elever att få upp intresset för att lära sig engelska, samt hade många tagit till sig av vad vi lärt ut och de kunde mycket mer än från början.

Det är dock bra att vara beredd på att det såklart inte är en dans på rosor att undervisa de här eleverna. De har 1000 frågor om dig och din kultur och ditt språk och intressen osv, och många gör vad de kan för att slippa undan skolarbetet. Man skall också ha i åtanke att dessa barn oftast inte riktigt får med sig någon ”vett och etikett” hemifrån då många som nämnt inte har det speciellt lätt, och dessutom finns det ju en kulturskillnad mellan oss (som i för sig är väldigt intressant) som gör att de inte riktigt har det som vi är vana vid i ett klassrum. Det är såklart väldigt olika från elev till elev men man måste vara beredd på att det krävs lite tålamod. Samtidigt finns det andra lärare till hands och som vilka andra barn som helst testar de dina gränser först så det gäller att man klarar av att säga till.

I övrigt hjälpte vi till med det skolarbete vi kunde, matte, spanska, geografi osv. Vi hjälpte till några timmar i köket med matlagning och disk, samt iordningställande av matpåsar till de hemlösa och fattiga som kom till centret varje dag. Vi lekte med barnen, såg film, pysslade, spelade fotboll. Jag och min danska kompanjon under denna tiden köpte även hopprep och fotbollar till dem som de alltid använde på rasterna. Vid några tillfällen hjälpte vi till på tillställningar som t.ex. Mors dag och när eleverna hade uppvisningar för föräldrarna.
Personalen var fantastisk och välkomnade oss med öppna armar, försökte förstå vad vi sa och hjälpte oss alltid på vägen. Vi fick klara order på vad vi skulle göra och samtidigt hade vi lite frihet att komma och gå i viss mån när det passade bussarna eftersom centret låg ca 45 min från vår lägenhet.

En av de svåraste sakerna med att vara på centret var när vi gick runt bland husen och besökte familjerna. Det var otroligt jobbigt att se hur barnen har det hemma, för att se dem i sina skoluniformer ger inte intrycket av att de är ”gatubarn”. Det var otroligt lärorikt och samtidigt en underbar känsla att veta att man kanske har gjort någonting för att hjälpa dem mot ett bättre liv, och det gjorde det också extra jobbigt att lämna, att inte stanna för att hjälpa dem ännu längre.. Men det var en otrolig upplevelse och jag är så glad att jag fick träffa dessa människor, både barn och vuxna på centret.

Ett litet tips som vi tyvärr fick för sent på vår vistelse, då det nästan var dags att åka hem, är att ta kontakt med stora företag som kanske skulle kunna sponsra i välgörenhet och skicka skolmaterial, kläder, sportprylar eller leksaker för dem att använda på centret. De har ingenting alls på centret för barnen att använda under tiden då de inte har lektioner. Det finns också stipendier att söka, ett av dem är Skandinaviska institutets egna och det möjliggjorde att jag (och min danska kollega) kunde ta in en cirkus-underhållare som gjorde en föreställning för barnen den sista dagen. Det var en underbart lyckad dag som skänkte alla på centret, små som stora, glädje och det var fantastiskt att se.

Läraren i språkskolan var mycket bra, hon hjälpte mig att förstå inte bara språket utan lärde mig även mycket om kultur, traditioner och landet i helhet. Tempot var bra och jag lärde mig mycket utan att det gick för snabbt. Hon var mycket bra på att förklara skillnader i t.ex. tempus och  eftersom hon kunde lite engelska kunde hon förklara i början om det var något jag inte förstod. Jag är supernöjd med både min lärarinna och kursens upplägg, vi hann långt på 2 veckor och hon var ett bra stöd i början och hjälpte mig att förstå hur jag skulle ta mig fram i olika situationer osv.

Boendet var jättebra, jag hade ett eget rum men delade alla andra utrymmen med familjen, vilket var bra på det sättet att man ”tvingades” att umgås på ett vardagligt sätt. Lägenheten var inte stor men absolut nog för oss fyra (Mamman, dottern, jag och en annan volontär) att bo i, och den låg väldigt centralt men lugnt i Quito. Jag kände mig trygg då det var dubbla lås på dörrarna både ute vid gatan och dörren in till själva lägenheten. En kvinna i samma hus hade inbrott en dag och efter det fick vi ytterligare låsanordningar så de tog det väldigt seriöst vilket kändes tryggt. Jag var aldrig rädd eftersom min värdmamma och Patricia/Håkan berättade för oss vart vi kunde gå och vart vi alltid skulle ta taxi eller buss osv för att undvika specifika områden vid vissa tidpunkter.

I början var det självklart svårt att kommunicera med familjen på riktigt, eftersom jag inte kunde förstå eller prata spanska mer än på en väldigt låg nivå. Tania (mamman) försökte dock alltid visa eller förklara med andra ord om jag inte förstod och vi lyckades ta oss fram med kroppsspråk tills min spanska blev bättre.

Mamman i familjen var mycket upptagen eftersom hon både studerade och jobbade heltid. Hon var mitt uppe i sitt examensarbete och vi gjorde inga aktiviteter tillsammans, förutom att vi åkte på en middag till hennes kompisar/familj min allra första dag (då det var påskledighet). Jag är lite besviken på det, eftersom jag trodde att jag skulle få se mer av landet ”inifrån” när jag bodde med en värdfamilj. Någon gång då och då var mammans vänner/familj där, ibland dotterns pappa, men det var oftast bara kortare stunder, så man hann inte lära känna dem direkt väl. Vi åt alltid tillsammans på kvällarna och jag fick jättebra hjälp om det var något angående resväg eller ordnande med taxi osv, men jag saknade att ha gemensamma aktiviteter. Ibland försökte jag och den andra volontären att fråga om de (mamman och dottern) ville hänga med oss när vi skulle på utflykter eller så, men det var aldrig ett alternativ för de hade oftast andra planer eller så var mamman som sagt för upptagen med arbete.