Skandinaviska Institutet

Emma, Quito i Ecuador

Efter en kvart bussresa kom jag fram till La Escuela Yachay Wasi strax innan klockan åtta. Då hade barnen morgonsamling och dansade till melodier från olika urbefolkningsgrupper. Strax efter åtta började lektionerna. På tisdagar och onsdagar började jag med att ha idrott med treorna och fyrorna. Eleverna byter inte om till idrotten så det var mest lekar som gällde. Under hökens vingar kom blev en favorit och var också bra för att träna färgerna på engelska.

Sedan rullade dagen på och jag var ansvarig för tredjeklassarna. Jag gick alltså inte runt och hade engelska med alla klasser som jag trodde att jag skulle göra. Det var en amerikanska där som rektorn bestämde skulle ha alla engelskalektioner. Jag var rätt sur eftersom jag hade förberett material och lektioner för att undervisa i engelska. Jag och amerikanskan bestämde internt att jag i alla fall skulle ha engelska med ”min” klass, treorna. Så här i efterhand är jag ändå glad att jag blev mer klassföreståndare än engelsklärare. Min spanska utvecklades något oerhört av att behöva hjälpa till och instruera i alla ämnen, och jag är nu en fena på Ecuadors politiska system.

I engelskundervisningen använde jag mig mycket av olika sånger och bilder som eleverna fick måla på. Jag visste att eleverna inte skulle vara bra på engelska men de var sämre än väntat. Även om det hade gått igenom hur man presenterar sig med tidigare volontärer så tragglade och tragglade vi för att lära oss säga ”My name is..” ”I am … years old”. Roligt var dock att i slutet av min vistelse var det några pojkar som alltid började med att fråga mig ”How are you?” så lite framsteg blev det. Jag rekommenderar att man tänker ut lite material, sånger, lekar så man har ett lager men att man inte kopierar ut några papper eller liknande innan man är på plats och har fått en uppfattning och elevernas nivå. Man har mycket fritid så man hinner förbereda material. Jag gjorde t.ex. ett klädmemory som jag plastade in på ett internetcafé och lämnade till rektorn när jag åkte så barnen kan öva engelska även när de inte finns en volontär på plats. Sen måste man ha tålamod och insikten att man inte kommer att komma så långt under de veckor man är där.

I de andra ämnen hade eleverna läroböcker som de jobbade i och jag gick runt och hjälpte till. I matten tog jag upp olika metoder på tavlan eftersom jag upplevde att eleverna bara letade svar men inte hade någon aning om vad de faktiskt gjorde. Jag försökte därför med verkliga ting (tärningar, kortlek, pennor…) visa vad som hände när man gångar tre med två. Eleverna har stor respekt för de ordinarielärarna och framför allt rektorn, men de är vana vid kanske lite för snälla volontärer så det var inte alltid lätt att hålla ordning i klassrummet. Vid ett-tiden var det dags för lunch och då åkte jag hem. Lite tråkigt att inte äta med barnen men samtidigt skönt för det var en väldans ljudnivå och dessutom åt jag med min värdfamilj när jag kom hem.

Så såg alltså en arbetsdag ut för mig förutom på måndagar då jag hjälpte till i köket. Då fick jag plocka bönor i skolans egen trädgård och hjälpa kvinnan i köket med att förbereda mellanmål och lunch till alla barnen. Det var rätt skönt att ha kökstjänst en gång i veckan. Jag fick lugnare samtal med eleverna och mer kontakt med dem som jag vanligtvis inte undervisade. Eftersom min värdmamma lagade förhållandevis ”normal” mat, gav måndagarna mig en större inblick i det traditionella ecuadorianska köket. Och ja, jag var med och tillagade marsvin, det var inte gott.

Jag fick ingen större kontakt med mina kollegor. De var snälla men hade inget större intresse av att ta kontakt med mig och jag kan väl inte säga att jag tog tag i det heller. Dessutom är de stressade och hårt pressade av skolverket så de har inte mycket tid över till småprat. Ibland ifrågasätter man om man verkligen gör någon nytta men på min sista dag fick jag brev från alla treor och fyra som de själva hade skrivit och jag kan säga att då fick jag kämpa för att blockera tårkanalerna. Det är fantastiskt att så små barn som inte är särskilt intellektuella kan vara så duktiga på att uttrycka sina känslor och sin tacksamhet. Dessutom fick jag ett brev från rektorn som verkligen fick mig att förstå att trots att hon inte har så mycket tid till att prata med mig så märker hon vilken skillnad jag gör. Kanske kan jag inte alltid svara på elevernas frågor men om jag inte hade varit där hade de ju inte ens kunnat fråga…

Jag är mycket nöjd med min två veckor långa spanskkurs. Jag och min lärare Diana pratade mycket med varandra om allt möjligt vilket passade mig perfekt eftersom jag behövde komma igång med talandet. Diskussionerna varvades bra med olika grammatiska övningar i kompendiet som man fick. Diana var genuint intresserad av vad jag sa och också duktig på att rätta mig utan att störa samtalet. Lektionstiden var lagom lång och det var kul att titta på såpor under rasterna. Ett förslag kan vara att man får göra ett minitest i början och i slutet av sin kurs, mest för att få se sina framsteg trots den korta studieperioden. Jag tycker även att det var en bra nivå på läxorna, en liten läxa om dagen. Lektionerna gav en också mycket information om Ecuador, samhällssystemet, förslag på utflyktsmål och guidning i bussystem.

Jag trivdes jättebra i min värdfamilj. Framför allt kände jag att jag verkligen kunde lita på och anförtro mig åt Tania. Om det dök upp några problem så gjorde hon alltid sitt bästa för att hjälpa mig att lösa dem. Hon gav också tips på utflykter och sevärdheter. Eftersom Tania jobbar mycket var det tur att jag fick bra kontakt med Valentina. Eftersom hon alltid var hemma själv på eftermiddagarna hade jag alltid någon att prata och leka med vilket var givande för min spanska. Kul var också att vi alltid åt lunch tillsammans. Maten var bra. Jag hade dock önskat att Tania var lite tydligare med när vi skulle äta, framför allt på helgerna. Jag frågade innan jag gav mig ut på t.ex. stan om vi hade någon lunchtid men svarat var alltid nej vilket ibland ledde till att vi gick om varandra och jag fick ingen lunch. Jag kan tycka att har man någon boende hos sig kanske man får vara lite mer planerad än vanligt och i alla fall ha en ungefärlig lunchtid. (Sen om det blir en halvtimme senare gör inget, man är ju ändå i Ecuador.)

Jag kom också i bra kontakt med Valentinas pappa och ibland hade Tania kompisar hemma på middag, mycket roligt! Vi gjorde väl inte direkt några utflykter, var i parken någon gång och på barnkalas. Med tanke på hur mycket Quito som stad har att erbjuda kan jag komma på många saker som jag hade visat min inneboende ifall jag var värdfamilj. Men det är sånt som är plus och inte ett måste för en värdfamilj tycker jag. I det stora hela är jag verkligen tacksam över att jag hamnade hos Tania och Valentina.