Skandinaviska Institutet

Elisabeth, Bhaktapur i Nepal

Innan jag åkte till Nepal fick jag höra under det förberedande informationsmötet att det är viktigt att vara flexibel inför allt som kan tänkas hända eller inte hända under min volontärtid. “Absolut”, svarade jag. Jag har varit volontär tidigare i ett utvecklingsland och har erfarenhet med mig i bagaget men jag vet inte om något hade kunnat förbereda mig inför hur flexibel jag var tvungen att vara i Nepal.

Planen innan jag åkte var att jag skulle jobba på ett allmänt sjukhus, Iwamura hospital, i Bhaktapur i tre månader. På grund av en hel del omständigheter blev det inte så, utan istället jobbade jag måndagar till onsdagar på ett sjukhus specialiserat på cancer och torsdag och fredagar ägnades åt två andra projekt som jag startade från grunden.

Den första projektet började som en idé om ett samarbete med en lokal kvinnoorganisation som själv jobbade med att stärka och stötta kvinnor ekonomiskt och psykosocialt. Det andra projektidén var att jag skulle göra något för barnen på skolorna i staden. VCN ville väldigt gärna att jag skulle göra hälsoundersökningar båda på kvinnorna och barnen, och till min hjälp hade jag tre nepalesiska ungdomar som studerar socionomprogrammet som även de gjorde sin volontärplacering hos den nepalesiska organisationen. Det som var bra från början var att de hade varje torsdag och fredag vigd åt VCN så då kunde jag planera projekten utifrån den tid de skulle kunna vara behjälpliga med att tolka.

Kvinnorna och barnen vi skulle träffa pratade ingen eller knappt någon engelska. Detta var en fantastisk möjlighet att nå ut till många fler i samhället som inte skulle ha råd eller våga komma till sjukvården vilket jag hade hört var ett stort problem. Att endast utföra enkla hälsoundersökningar skulle vara slöseri med tiden och möjligheten tänkte jag, och ville kombinera undersökningarna med något mer. Jag började höra mig för och prata med folk, och tillsammans med de tre volontärerna undersökte vi grovt vilka de stora problemen var i samhället och vad som var viktigt att förmedla.

Majoriteten av kvinnorna vi skulle träffa var hemmafruar och tillhörde den lägre eller medel-socioekonomiska klassen och många hade inte någon utbildning. Barnen tillhörde även den lägre eller medel-socioekonomiska klassen, och en del bodde tyvärr även i slumområdena. Personlig hygien ansågs vara ett stort problem och även att ingen sökte sjukvård eller sökte alldeles för sent om de hade problem. Dels på grund av kostnaden men även rädsla för sjukvården.

I början gick det långsamt att försöka planera med de tre volontärerna, kanske var det för att de var yngre (18-20 år) eller av andra anledningar så uttryckte de inte sina åsikter när jag frågade de om deras åsikt. Jag ville gärna inkludera de så mycket som möjligt och ge de en möjlighet att påverka programmet, men i slutändan fick jag ta beslut och designa programmet för att det skulle bli gjort.

Tidigare när andra svenska volontärer har försökt anordna projekt tillsammans med kvinnoorganisationen har det tydligen inte varit någon uppslutning och man har fått lägga ner, så det var viktigt för mig att ha en dialog med kvinnoorganisationen för att möta de och deras behov. Det de uttryckte tydligt var att alla var väldigt intresserade av att få en enkel hälsoundersökning eftersom de inte går till sjukhuset. Det tyckte jag var ett perfekt tillfälle att kombinera med hälsoinformation som egen undersökning av brösten för att upptäcka bröstcancer, kvinnohälsa och egenvård med mycket fokus på kost, träning och tobaksanvändning.

Inför första projektdagen var jag lite nervös, eftersom jag inte visste hur uppslutningen skulle bli, var jag skulle vara och hur det skulle tas emot. Informationen jag fick angående de logistiska punkterna var bristfällig men jag var van vid detta laget. Projektet hade nästan blivit inställt också pga någon oklar anledning. När jag väl kom till kvinnoorganisationens lokal blev jag visad till några stolar men mina tolkar/nepalesiska volontärerna syntes inte till någonstans. Till slut visade det sig att de var tvungna att närvara i skolan den dagen och den informationen hade inte nått mig så jag satt utan tolk. Men som det mesta i Nepal ordnar det sig oftast mirakulöst. En av kvinnorna ringde en ung tjej som jag än idag inte vet hur hon kände, men den tjejen var min räddning. Fantastisk på engelska, otroligt engagerad och kastade sig in i tolkningen helhjärtat.

Uppslutningen var bra, det kom ca 40 kvinnor den dagen och under 3-4 h jobbade jag frenetiskt med att undersöka de och prata med alla om bröstcancer, klimakteriebesvär och vikten av kost och vätska. Jag var rätt så mör efter den dagen. Detta projekt kördes ytterligare 3 gånger, och inför varje gång hade jag ingen aning om var jag skulle vara någonstans. Det blev små överraskningar. En gång satt jag under ett träd på ett torg i en by, en annan i ett tempel i en annan del av byn. Och jag lärde de nepalesiska volontärerna enklare uppgifter så att de kunde avlasta mig så att det skulle bli mer effektivt med undersökningarna. I slutändan lyckades vi undersöka lite mer än 120 kvinnor och ett antal män som även ville bli undersökta, samt informerade om kost, vikten av vätskeintag, bröstcancer och motion. Det kändes oerhört givande och roligt att få träffa dessa kvinnor och förhoppningsvis minskat lite av det skrämmande intryck som sjukvården har.

Skolprojektet var mer krävande tidsmässigt att planera eftersom vi bara kunde köra projektet i hänsyn till skolornas schema, och tyvärr var det nepalesiskt nyår och skollov i slutet av min volontärtid så vi hann endast köra projektet på tre olika skolor. Jag ville gärna planera i förväg och anpassa min hälsoinformation utifrån ålder på barnen, men det var svårare än jag trodde att få veta vilka skolor vi skulle köra projektet på, hur många barn som skulle befinna sig där, vilken ålder och hur många pojkar respektive flickor som skulle finnas på plats. I slutändan möttes vi på mitten jag och min programkoordinator. Jag blev nöjd om jag fick informationen innan jag var på skolan, och han gjorde sitt bästa att försöka ta reda på det någon dag innan. Allt ordnade sig alltid i slutändan.

Planen till en början var att endast prata om personlig hygien med barnen och hälsosam kost till den mån det går i Nepal, men jag insåg efter första träffen med barnen på den första skolan att det blev alldeles för kort och att dessa ungdomar behövde mer information än så. Mina nepalesiska volontärer var rädda att barnen skulle bli uttråkade om jag endast stod och pratade, och att vi borde visa filmer, bilder och kanske sjunga lite. Det lät bra, men logistiskt inte så lätt i skolor där det inte fanns någon sorts teknisk utrustning alls. I slutändan satte jag ihop en föreläsning för barnen som handlade om sjukvård, nyttig kost, motion, tobaksanvändning och för flickorna menstruation. Mens är ett väldigt stigmatiserat ämne i Nepal, och flickor och kvinnor anses bland annat vara orena när de har mens. Det är inte ett ämne de får lära sig något om i skolan och jag var lite nervös hur det skulle tas emot.

Först funderade jag på att hålla undervisningen om mens för både pojkar och flickor gemensamt men efter diskussion med volontärerna kom vi fram till att det nog var på gränsen i ett samhälle där inte ens flickorna pratade om mens med sina mödrar. Istället delade vi upp pojkar och flickor redan från början, logistiskt blev detta lättare också eftersom det var så många barn i varje skola. Två av volontärerna fick ta pojkgruppen och föreläsa för de, och jag och den tredje volontären tog hand om tjejerna. Till min förvåning mottogs föreläsningarna väldigt väl av både barnen och lärarna. De kvinnliga lärarna stannade alla och lyssnade på föreläsningen om mens och hade själva många frågor, både om sig själva och sina döttrar. Det förekom inget fnitter och stök, utan alla lyssnade intresserat. Till de mindre grupperna kunde vi visa en kort film på Youtube om mens och jag hade ritat en stor bild på det kvinnliga reproduktiva systemet för att visa flickorna. Nervositeten som jag hade känt innan försvann när jag befann mig framför dessa härliga barn och deras energi. Förhoppningsvis lärde de sig en del och kanske är tabun kring mens inte lika tabu längre efter detta.