Skandinaviska Institutet

Elinor, Quito i Ecuador

Jag arbetade på barncentret “Ceipar” i Quito i Ecuador i en månad. Det jag främst gjorde från klockan nio på morgonen till fyra på eftermiddagen var att leka med barnen och hjälpa till med läxorna. Jag hjälpte de som gick i fjärde och femte klass. De behövde främst hjälp med matte som ofta var svår för dem. Multiplikationstabellerna repeterade vi varje dag! De äldre barnen i de andra klasserna behövde mycket hjälp med engelskan och kom ofta till mig och frågade om hjälp. En del av barnen i min klass kunde inte läsa och skriva och det blev då en alldeles för svår utmaning för dem att göra sina läxor själva. När de inte heller hade föräldrar hemma som kunde hjälpa dem kändes det verkligen som att man var behövd som volontär. Den största utmaningen tycker jag var att få de barnen som hade det extra svårt med läxläsningen att vilja göra sina läxor och få dem att förstå att det var viktigt.

När det inte var läxläsning var vi ofta utomhus och lekte. “Un puente se ha caido” (bro bro breja) eller “pie a pie” en klapplek där den som förlorar ska stampa på någon annans fötter, lekte vi mycket. Det var så roligt att se hur glada barnen blev när man ville vara med och leka.

Speciellt glada blev de när man tog med sig saker att leka eller pyssla med. Från Sverige tog jag tog med pärlor att göra halsband av. Det var så roligt att de tog slut på en rast så jag gick och köpte tråd att fläta armband av vilket också var superpopulärt.

En vanlig dag började med att jag gick upp klocka sju på morgonen och åt frukost tillsammans med min värdmamma Mirian som också jobbade på projektet. Jag åt vanligtvis yoghurt och flingor. Värdfamiljen var mig väldigt tillmötesgående och köpte det jag ville ha att äta. Klockan åtta var det dags att gå till busshållplatsen för att inte komma för sent. På grund av trafikstockning tog det 45 minuter för mig att ta mig till projektet som låg på andra sidan av staden. När jag kom fram pratade jag ofta med Monica som jobbade i köket och med de andra volontärerna innan det klockan nio var dags för morgonbön och en lek med barnen. Sedan gick vi in och läste vi läxor en timme. Ofta var det mycket spring och lek även inomhus fast det var förbjudet. Vid tolvtiden var det lunch och jag åt alltid tillsammans med barnen. Ris och bönor var det som främst serverades och ibland fick man banan eller ägg till. Efter lunch följde vi med barnen till deras skola där de gick på eftermiddagen. På samma skola mötte vi också upp de barn som gick i skolan på förmiddagen och som var på centret på eftermiddagen. De lekte också ett tag innan det var dags för dem att göra sina läxor. Klockan fyra när alla barn gått hem städade vi klassrummen och jag tog bussen hem tillsammans med Mirian. Ibland följde jag också med och delade ut mat till behövande och ibland hittade jag på något med de andra volontärerna.

I början var det lite svårt med kommunikationen men jag kom snabbt in i det och lärde mig fler och fler ecuadorianska uttryck både av de som jobbade på projektet och av barnen. Jag blev också bra vän med de andra volontärerna som var på projektet. De hade ju kommit dit av samma anledning som jag så det var skönt att ha några att dela upplevelsen med.
Till andra som funderar på att resa som volontärer skulle jag ge tipset att inte vara rädd att ta steget till att verkligen åka iväg. För mig var de första dagarna lite läskiga men sen gick nervositeten över och jag trivdes hur bra som helst. För mig hjälpte det att jag kunde en del spanska innan jag åkte för då kunde jag vara med och leka med barnen bättre och också prata med de andra som arbetade på centret.

Jag bodde hos en familj som bestod av värdmamman Mirian, värdpappan Ivan och deras son Andres. De hade också två amerikaner som inneboende. Jag trivdes hur bra som helst med min familj. De tog verkligen hand om mig, visade mig staden, lagade typisk Ecuatoriansk mat och berättade massor om Sydamerika. De bodde i norra delen av Quito i en lägenhet. Många av deras släktingar bodde också där i samma lägenhetshus vilket kändes tryggt eftersom Quito är en förhållandevis osäker stad med mycket tjuvar och rånare. Jag hade ett eget rum med utsikt över staden vilket var jättefint. Toaletten delade jag med resten av familjen och ibland kunde det vara lite jobbigt, men man fick samsas så gott det gick. Jag tyckte att det gick bra med kommunikationen mellan mig och värdfamiljen. De berömde mig ofta för min spanska vilket gjorde att jag kände mig mer säker när jag pratade och därmed blev kommunikationen bra. Ibland kunde de vara väldigt överbeskyddande och jag var alltid tvungen att tala om var jag var någonstans. Men det var samtidigt skönt för mig att veta att de brydde sig om mig och till exempel kunde berätta hur jag skulle göra för att ta mig hem om jag inte visste det själv.