Skandinaviska Institutet

Caroline, Bhaktapur i Nepal

Under mina fem månader i Nepal var jag involverad i två volontärprojekt. Det första, som var lättast att komma igång med och som startade redan första veckan, var att lära ut engelska i en statligt ägd skola, fem minuter ifrån värdfamiljens hus. Skolan hade klasser från förskolenivå till sjunde klass, av dessa undervisade jag åk 5-7. Främst i början var det svårt att kommunicera med eleverna, på engelska, och det var uppenbart att även lärarna hade bristande kunskaper i språket, vilket gav eleverna dåliga förutsättningar att sedan tidigare ha lärt sig det på en kommunikativ nivå. Tyngdpunkten i projektet blev naturligt att fokusera på förståelse och uttryck. Tillsammans med eleverna planerade jag in, enligt deras intressen, lektioner och gav eleverna mycket frihet och utrymme att uttrycka sina önskemål, med attityden ”det spelar ingen roll vad de säger så länge de bara säger något”. Det var mycket givande att arbeta med eleverna och se dem utvecklas. Det är tydligt att de hade viljan att lära sig vilket självklart gav ett stort försprång i läroprocessen. Jag undervisade klasserna fyra dagar i veckan (söndag-onsdag) under hela min vistelse. Normalt sätt varade en dag mellan kl. 11-14 och avslutades med te och lunch med lärarna.

Det andra volontärprojektet, som egentligen var tänkt skulle vara huvudprojektet var lite svårare att sätta igång. Först var det meningen att vi skulle jobba med ”women empowerment” på den lokala kvinnoorganisationen. Jag fick tänka ut ett eget projekt då det inte fanns något att göra där egentligen. Jag fick hjälp av fyra nepalesiska ungdomar som var praktikanter i VC Nepal och vi gjorde enkäter och intervjuer med kvinnor i byn för att ta reda på deras främsta intressen, men redan från dag ett fick jag reda av min värdpappa att det i princip är omöjligt att genomföra ett kvinnofokuserat projekt överhuvudtaget, vilket kändes oerhört tråkigt då det var ett sådant projekt jag fick klartecken till att åka ner och genomföra, här hemifrån efter min ansökan. Hur som helst så fick vi klart för oss att det var utbildning och att få mer plats i samhället som var mest efterfrågat hos kvinnorna, så vi började ett ledarskapsprojekt för dem. Ledarskapsprojektet skulle innebära retorikövningar och diskussioner om kvinnors rättigheter samt hålla i radioprogram där kvinnorna kunde uttrycka sina åsikter. Av 50 kvinnor som var intresserade kom enbart 13 till den första ”lektionen”. Till den andra lektionen kom enbart fyra varav efter det vi valde att lägga ner projektet. Det var för svårt att motivera kvinnorna och de var oftast upptagna med hushållsarbetet.

Vi planerade ihop ett nytt projekt, jag och praktikanterna. Vi valde då att fokusera på ungdomarna och satte ihop en presentation om sex och samlevnad samt droger. Det nepalesiska samhället är konservativt och dessa ämnen hoppas ofta över av lärarna trots att de ingår i kursplanen. Jag kunde bidra med en mer liberal syn på sex och samlevnad vilket uppskattades och vi jobbade mycket med att få bort tabun och stigman kring ämnet. Många skolor var trots det oerhört positiva till att vi ville ge vår presentation hos dem, kanske för att de skulle slippa göra det själva. Det var oerhört spännande att undervisa dessa ämnen för elever runt om i staden, men det fanns nackdelar. Min del, på engelska, behövde oftast översättas av praktikanterna till nepalesiska för att förstås av eleverna. Detta skapade ett beroende av deras deltagande, vilket innebar att jag inte hade möjlighet att fortskrida projektet på egen hand. Praktikanterna, gick parallellt i skolan och var ofta upptagna med sina skoluppgifter och examens. Detta resulterade i att de inte kunde lägga mycket energi på projektet och många gånger ställdes möten med dem in och projektet tog nästan tre månader att färdigställa på grund av deras frånvaro, som självklart var rättfärdigad, men det fick min volontärtid att tidvis kännas oerhört oproduktiv.

Då valde jag att under en period måla om klassrummen i skolan jag undervisade engelska i och det höll mig upptagen och det var roligt att variera med lite praktiskt arbete också samt att en ommålning gör att man kan se förändringar och resultat omedelbart vilket höll mig inspirerad och motiverad. Detta gjorde jag under ett par veckor då skolan var stängd på grund av lov och det andra sex och samlevnadsprojektet stod still på grund av praktikanternas examensperiod. Det är alltså viktigt att kunna var flexibel och kreativ som volontär och hitta på nya/andra saker när man inte har något att göra eller om projekten inte fungerar som de ska, så man utnyttjar tiden på bästa sätt. Den största utmaningen jag upplevde i Nepal var språket. Det var svårt att hålla sig inkluderad i samtal och diskussioner (även gällande projektet!) då dessa alltid hölls på nepalesiska, trots att alla i gruppen talade engelska. Detta skapade ofta förvirring kring viktiga saker och till slut en viss passivitet hos mig som volontär. Som volontär vill jag aktivt delta i projektet, men när de övriga praktikanterna var involverade utan att inkludera mig, fick jag istället stå bredvid och se på när de gjorde saker de bestämt utan att veta vad som skulle göras. Mot slutet resulterade dock alla dessa oförstådda samtal till att jag började förstå vad de sa och pratade om och jag svarade på engelska till saker de diskuterade på nepalesiska. Båda projekten var givande, intressanta och lärorika, men det var frustrerande att vara så beroende av praktikanterna på det andra projektet då det saktade ner projektet enormt, och jag är en person som vill ta tag i saker på en gång och se till att något händer. Boendet hos familjen var bra.

Både värdmamman och värdpappan talade engelska så det gick att göra sig förstådd. Jag fick också bra stöd och hjälp med projekten av värdpappan och fick även på fritiden följa med till diverse utflykter tillsammans med dem vilket var trevligt. De är båda oerhört snälla och artiga och har en energisk liten dotter på ett år. Det uppstod aldrig några konflikter med familjen utan snarare diskussioner. Om någonting kändes fel kunde jag alltid berätta det för dem och så försökte vi gemensamt lösa problemet. Sådana problem kunde vara både personliga samt projektrelaterade. Familjen är också van vid att ha västerlänningar bo hos dem, och är välbekanta med många kulturella skillnader och därmed är de också väldigt förstående, öppna och tålmodiga. Maten var också väldigt god men väldigt ensidig. Vi åt ris och linser varenda dag. Å andra sidan var den inte alls stark då mamman i familjen personligen inte tycker om kryddig mat, men mat som jag fick smaka hos andra familjer eller ute kunde vara oerhört stark, starkare än vi är vana vid i Sverige i alla fall. Överlag hade jag en mycket trevlig vistelse även om det var ganska turbulent med det ena projektet. Jag fick träffa massor med nya trevliga människor vilket gjorde hela resan värd. Sen fick jag naturligtvis även lära mig mycket om kulturella skillnader och hur man arbetar i förhållanden där olika parter har väldigt skilda perspektiv och tankesätt, vilket var en utmaning men samtidigt oerhört lärorikt!

Tack för att ni gjorde denna resa möjlig!