Skandinaviska Institutet

Camilla, Arusha i Tanzania

Att välja land, var verkligen en utmaning, för det finns verkligen så många valmöjligheter. Men efter mycket övervägande och diskussioner fram och tillbaka blev destinationen Tanzania, då jag ansåg att Tanzania var det land som kunde erbjuda det mesta med djurliv, stränder och underbara människor. Jag minns resan som igår och hur nervös och nästan ångerfull när jag stod på flygplatsen och skulle säga adjö till min familj. Resan var lång och jag visste egentligen inte vad jag skulle vänta mig, när jag väl hade kommit fram.

Jag blev placerad på ett barnhem/skola utanför Arusha, Faraja Orphanage Children’s Home som är en ideell organisation. Barnhemmet har ansvar för över 200 men det är endast ett 20 tal av barnen som verkligen bor där. De flesta barnen bor hos deras föräldrar, släktingar eller vårdnadshavare, för i Tanzania kan man anses som föräldralös om man bara har en förälder i livet. Farja Orphanage Childrens Home har undervisning på dagarna och då delas man upp i klasser beroende på ålder och kunskap. Undervisningen är en förberedelse inför den dagen barnen blir sponsrade till en skola där de kan få en ordentlig utbildning. Några utav de volontäruppgifterna som finns här är: undervisning i en av klasserna, leka med barn, hembesök, hiv/aids undervisning, sjukhus besök eller enkel sjukvård, hjälpa till att skapa nya idéer och planer för att kunna utveckla Faraja Orphanage Children’s Home

Min huvudsakliga uppgift var att undervisa baby baby klassen, vilket innebar att det var de allra minsta jag skulle ta hand om. När jag var där så höll man på att bygga nya byggnader för att kunna få större klassrum och jag och min klass fick vara i ett mindre klassrum som fortfarande var under uppbyggnad. Det kunde variera på hur många barn det var varje dag, men oftast var det mellan 10-20 barn. Undervisningen skulle ske med en lokal volontär men just under min period där var det brist på de lokala volontärer på plats så jag blev ensam med dessa små barn och ni kan ju bara tänka er vilken utmaning jag fick med språkbarriärerna. De förstod några få engelska ord och jag endast några få swahili ord. Ja, kort sagt så var det oerhört svårt att kommunicera. I den här åldern så var några på extremt bråk humör medans andra grät. Ja, vissa dagar var helt kaotiska. Eftersom de var så små så bestod undervisningen mest av abc, sånger, läsning och lekar.
Det var här jag förstod att jag aldrig skulle klara av att jobba på en förskola.

En annan uppgift som vi också gjorde vara att göra hembesök hos de barnen som inte bodde på barnhemmet. Dels skulle vi se hur familjerna mådde och dels skulle vi volontärer få se under vilka förhållanden barnen bodde i. Det tog hårt på att se hur vissa utav barnen bodde och höra deras historia. Många barn fick endast 1 mål mat om dagen och sov på golvet. Fortfarande idag gör det ont att tänka på det.

Jag fick även undervisa skolor i närliggande by om hiv/aids. Jag som avskyr att stå framför människor och pratar blev in puttad i ett rum med fullt av elever och därifrån gick det inte rymma. Det var bara att ta tjuren vi hornen och prata om hiv/aids och jag kan väl säga att här botades lite av min avsky att stå framför andra att prata.

Jag valde att bo i en värdfamilj och där bodde jag tillsammans med en dansk volontär. Jag fick lära mig att leva efter en tanzanisk familjs standard och jag fick möjlighet att lära mig mer om deras kultur och traditioner. Tyvärr bestod maten oftast av ugali som är en typisk tanzanisk maträtt vilket är majsmjöl och vatten som blir till en vit klump. Det smakar verkligen ingenting och än idag kan jag verkligen inte äta det.

Barnen i Tanzania är så olika barnen i Sverige, för där ser man alltid ett leende på barnen läppar även fast de kommer från väldigt svårt levnadsförhållanden. Det finns en helt annan levnadsglädje där än vad man kan finna här hemma som jag är väldigt fascinerad över att de kan ha den glädjen men ändå inte ha någonting. Jag har verkligen fått lära mig att livet inte är rättvist och det är verkligen så svåra att acceptera att det finns så mycket fattigdom och orättvisa i världen.

Detta äventyr har också bidragit till att jag har fått mycket ny kunskap om mig själv och jag vet att jag kan klarar mig i de flesta situationen som kan uppkomma. När man åker utomlands själv så har man bara sig själv och då måste man ta kontakt med andra och hade jag åkt med någon så tror jag inte att jag hade stått där jag står idag. Innan jag åkte så undrade jag, vad jag hade gett mig in på och om det verkligen vart värt det. Men det vart definitivt värt allting och alla pengar. Alla dessa upplevelser har gett mig kunskap och minnen för livet och jag är verkligen så tacksam för dessa äventyr för det har gett mig så oerhört mycket tillbaka.

Jag har verkligen trivts på barnhemmet även om inte varje dag har varit den roligaste så har jag uppskattat varje minut jag har spenderat med barnen för de ger så otroligt mycket tillbaka till en. Alla har fått en speciell plats i mitt hjärta och jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att alla av dem kommer att lyckas och få ett bra liv i framtiden. Resan har inte bara gett mig ny kunskap, erfarenheter och ändrat synsätt, jag har även haft lyckan att få en familj i Afrika.