Skandinaviska Institutet

Anita, Bhaktapur i Nepal

Mitt volontäruppdrag bestod i att arbeta på förskola i Katunje/Bhaktapur. Den skola som jag arbetade på hette Unique International Academy Secondary School. Den hade ca 350 elever från förskola (2,5-3,5 år) och nuseryschool (4-6 år ) och sedan upp till klass 9. Jag arbetade endast i förskolan och nuseryschool.

Jag lade upp mitt arbete på det sättet att jag i samarbete med ordinarie lärare gjorde upp en veckoplan för hur jag tänkte lägga upp mitt arbete. Med respekt för lärarens arbete och deras system kändes detta viktigt för mig att inte klampa in på deras område. Det skulle fungera smidigt och läraren skulle kunna göra sitt ordinarie arbete utan min inblandning. Barnen lärde sig tidigt engelska och vi/jag arbetade med att lära ut att räkna och alfabetet på engelska. Sjunga och dansa var roligt och viktigt. Barnen hade mycket lite utrymme. 30 barn på 35-40 kvm var inget ovanligt, inte bara i min skola,  utan i alla andra skolor jag besökte.

Undervisningen byggde i stor del på envägskommunikation och upprepning och jag försökte, med de enkla medel som fanns till hands; skapa eller peka på en tvåvägskommunikation för inlärning. Den största utmaningen var att med enkla medel försöka stimulera inlärningen. Alla barn hade en mycket hög motivation att lära, men ibland undrade jag hur stor förståelsen var. Det var i vilket fall som helst helt underbart att uppleva denna girighet hos barnen till att lära sig nya saker.

Jag hade med mig min Ipad och jag laddade ner en del appar som jag kunde arbeta med. Jag försökte stimulera till samarbete mellan barnen genom ringlekar och fysik aktivitet. Jag hade med mig kritor så det blev en hel del ritning kring inlärningen. Jag gjorde hattar av tidningar. Jag gjorde trolldeg. Jag hade också köpt med mig papper(crepepapper) i olika färger som jag kunde jobba med. Klister hade jag med mig. All kommunikation med barnen var på engelska men jag bad naturligtvis läraren att hjälpa mig med översättning när jag skulle göra olika aktiviteter med barnen. Ballonger kan vara roligt att taga med sig.

Barnen var mycket disciplinerade och de fick tidigt lära sig att lyda och sitta på sina platser tills det var deras tur att göra en uppgift i t.ex en skrivbok.

Allt du gjorde var uppskattat. Behövde jag material pratade jag med ledningen så försökte de hjälpa till. Ibland fick jag det jag bad om eller så hände inget alls. Då fick jag se till att fixa det själv eller skippa det hela. Mycket material fanns undanlagt och jag fick fråga om de hade materialet jag behövde. Varje papper kostade så jag använde båda sidor när vi ritade. Inget slöseri…

Mr Khum Prasad Sharma, Coordinator på skolan,  var helt underbar och uppmuntrade mig hela tiden i allt jag föreslog och gjorde. Vad jag förstod var att många föräldrar ville se resultat i rättade skrivböcker. Jag försökte göra saker som inte  ställde krav på resultat utan stimulerade till kreativitet och eget initiativ. Vissa barn, precis som här hemma, anammade allt på en gång. Andra var mer försiktiga. Ingen skillnad alls.

Jag bodde i hemmet hos familjen Tara Prasad Adhikari med fru Sangita och dotter Rojisha (2år) De bodde i ett stort hus med två övriga familjer bara 5 min gångväg från skolan.

Min värdfamilj tog hand om mig på allra bästa sätt. Mat serverades på bestämda tider och Sangita lagade jättegod mat.. Jag hade eget rum och huset var beläget en bra bit upp från huvudvägen. Detta var mycket uppskattat av mig då jag slapp alla avgaser från bilarna. Utsikten var ljuvlig med betande kor tillsammans med deras bästa kompisar de vita hägrarna. Ris-och majsfält mellan husen och Bhaktapur längre bort mot horisonten.

Jag delade badrum/dusch med familjen, vilket för mig inte var några problem alls. Säng och kudde var mycket hårda, men jag vande mig och för mig blev det inget problem. Jag hade med mig sidenlakan som jag använde. Vad jag lärde mig var att vara noga med att ta av mig ytterskorna och byta till inneskor (flip-flop). Även när jag gick in på mitt eget rum tog jag av mig mina inneskor. Var du än kommer uppmanar jag dig  att ta av dig skorna innan du går in i ett hem/rum.

Familjen jag bodde hos var mycket lätta att komma i kontakt med . De var helt enkelt underbara. Jag var med på deras fester och andra högtider. De tog med mig på utflykter och visade mig runt. Själv tog jag mig runt med buss till t.ex Katmandu. Har du inte varit i Indien eller Nepal tidigare upplevs gatulivet mycket annorlunda. Det är sannerligen livligt. Kor, motorcyklar, gående med eller utan paraplyer, bussar och bilar alla susar runt i hög hastighet. Det fungerar… vänstertrafik dessutom…

På min lediga tid förberedde jag oftast det jag skulle göra på skolan nästa dag. Jag läste mycket och tyckte om att gå till marknaden och studera livet. Jag löptränar hemma och försöket att ge mig ut vid 6 tiden på morgonen men det var inte bra läge för löpträning. Det var varmt, inget bra underlag och väckte alldeles för mycket uppmärksamhet. så det gav jag upp. Värmen, dammet och alla ljud runt mig på dagarna gjorde att jag lade mig tidigt vid ca tiotiden. Jag hade ingen TV men väl en bra uppkoppling till Internet. Vad jag lärde mig var att alla undrade , vem som helst som du mötte på gatan, var jag kom ifrån och vad jag hette.

Alla var nyfikna och min ljusa hy och gråa hår ville barnen gärna känna och ta på.. ”Ta inte illa upp det bara är så”. De var så nyfikna och bjöd du på dig själv så fick du mycket vänlighet tillbaka. Barnen, även vuxna, var glada och som sagt mycket nyfikna.

Jag hade nog en fördel av att vara äldre och många förundrades över min energi och goda fysik. Nepal har många högtider och det firas också. Under tiden jag var där, 30 dagar, var skolan stängd 5 dagar.  Totalt har Nepal 52 helgdagar. Lördagen är som vår söndag och skolan är öppen på söndagarna.