Skandinaviska Institutet

Albin & Ellen, Pondicherry i Indien

Vårt projekt var barnhem för barn/vuxna med handikapp och för barm utan handikapp samt med tillhörande skola, en ”vanlig” och en specialskola. Hela organisationen hette IRDC och sammanlagt var det ungefär 100 barn/vuxna som bodde där. Vi var mest involverade i barnen med handikapp, deras boende och specialskola, och den delen av organisationen kallas för Baby Sarah’s home. I den delen av organisationen ingår specialskola, boende samt en form av daglig verksamhet i form av en verkstad där man kan utföra lite olika typer av handslöjd. Till organisationen kommer också talpedagog, sjukgymnast, danslärare mm. ett par gånger i veckan. En viktig del av organisationen är också alla volontärer som håller i olika projekt (framförallt för grenen av organisationen som riktar sig mer mot de personerna med handikapp).

Hela projektet och organisationen är vid det här laget väldigt vana vid volontärer från andra delar av världen som kommer och går. När vi var på projektet var vi som flest 10 volontärer (rekord för projektet) från olika delar av världen samtidigt. Av tio volontärer var det sex stycken som skulle vara på projektet i ungefär ett år vilket ledde till att alla volontärer mer eller mindre sågs som en del av arbetslaget. Överlag kan du kommunicera med enkel engelska med resten av arbetslaget med vissa undantag. Stephen Raj är för nuvarande chef för organisationen och han är också kontaktperson för projektet till volontärerna. Han har mycket goda kunskaper i engelska och är ofta lättillgänglig att få tag i på projektet samt att han tar sig tid att prata med volontärerna. Dock fick vi och andra volontärer känslan av att Stephen ibland inte berättade all information eller undanhöll viss fakta för att vi volontärer skulle bli nöjda.

En typisk dag för oss började med att vi volontärer åt frukost i köket tillsammans runt kl. 8.00-8.30. Därefter hade vi lite egentid där vi gjorde lite vad vi själva ville. Klockan nio började specialskolan för de funktionshindrade barnen med morgonbön som slutade runt halv tio och det var då den riktiga arbetsdagen började för de flesta volontärer. På förmiddagen assisterade vi språkterapeuten genom att göra språkövningar med barnen.. Han kom ca tre gånger i veckan vilket innebar att vi hade egna sessioner i alla fall minst två gånger i veckan och vi var också stand in för honom de gånger han var iväg ( blev ett par gånger). Därefter var det middag och vi volontärer hjälpte till att fördela mat och mata de barn som behövde hjälp med det. Vi åt mat efteråt i köket med de andra lärarna. Sedan hade vi och barnen lunchrast vilken ofta spenderades med vila tillsammans. Eftermiddagarna var väldigt flexibla för oss. Vi kunde hjälpa till att promenera med barnen, göra motorikövningar eller måla, lite olika småsaker. På kvällen runt klockan sex kom en lärare till barnhemmet för att lära oss Tamil ( ingick i några av volontärernas kontrakt och vi andra kunde haka på) Runt klockan åtta åt vi middag, därefter lekte vi lite med barnen innan de gick och la sig och umgicks sedan resten av kvällen med de andra volontärerna.

Vi bodde på själva barnhemmet tillsammans med tre av tyskarna vilket innebar att vi egentligen aldrig behövde lämna barnhemmet om vi inte själva ville. Volontärerna på barnhemmet bodde i tre egna rum med egna badrum och vi upplevde att projektet var väldigt mån om att ta hand om oss, ibland lite för mycket. Vi fick både tvättmaskin och egen frys vilket under omständigheterna kändes lite väl lyxigt.

Den största utmaningen var att hygien hos barnen var ofta väldigt bristande, det var inte riktigt någon som tog hand om det. Ofta gick barnen runt i samma kläder länge och för de som inte kunde eller visste hur man använda badrummet innebar det att det kunde ta tid innan smutsiga kläder byttes. Ofta var det andra barn/ungdomar som fick hjälpa varandra. De med mindre funktionshinder hjälpte de som hade svårare. Att se detta upplevde vi som jobbigt, den typen av bristande hygien är något som aldrig skulle accepteras här hemma.

En annan utmaning som vi upplevde i början av vistelsen var att veta vad vi skulle göra på projektet. Det var ingen som berättade för oss vad vi skulle göra utan det var meningen att vi skulle hitta egna projekt vilket med tanke på alla volontärer som var där kändes rätt svårt. Efterhand som tiden gick föll bitarna dock på och vi hittade fler och fler saker att göra. Dock kunde det ibland fortfarande finnas dagar då och då där det kändes som vi inte gjorde/ fick ut något produktivt av dagen alls, ofta på grund av att saker hela tiden sköts fram eller inte gjordes direkt från projektledningens sida.

Den bästa erfarenheten från barnhemmet är utan tvekan kontakten man fick med barnen och de andra volontärerna. Det var en väldigt skön känsla över barnhemmet och vi upplevde att vi ändå gjorde skillnad. Vi umgicks mycket med de barnen som var de som hade de svårare funktionshindrade och vi kunde faktisk se skillnader hos dem efter all tid vi spenderat med dem.

Allt fungerade bra, då vi bodde på projektet stötte vi inte på några problem eller konflikter på det planet. Däremot hade vi problem att vänja oss vid maten som var väldigt speciell och alltid densamma. Det var trevligt att umgås med barnen på kvällen och morgonen och det var inget problem. Orienteringsveckan var bra och med var kul att träffa nya människor, men lite för lång. Längtade mest hela tiden efter att komma till projektet.